Skulle egentligen gå och lägga mig för 50 min sedan (nu 70 min sedan), men jag fastnade lite här. I guess I’m a nattmänniska. Det är konstigt hur man reagerar efter tentor, redovisningar och andra saker. Man blir liksom lite i en twilight zone. Undra varför det blir så. Jag har ju skrivit miljoner tentor och nästan varje gång har det känts så . Har oftast slutat med att jag städat lägenheten eller gör något annat hjärndött. Dom som känner mig vet att jag inte gillar det här med städning speciellt mycket. Det är ett nödvändigt ont som kan skjutas på några dagar. Panikstäda lite då och då. Okej den där twilight-känslan kanske kunde blandas med lite ångest eller tillfredsställelse beroende på hur tentan kändes.

Egentligen var det inte det jag ville skriva om. Är ganska bra på att prata bort mig utan att hålla den röda tråden. Idag hade jag ju med mig två av mina tavlor (plus lite teckningar) till min redovisning. Det här var absolut ingen stor redovisning, utan mer en liten sammanställing om hur långt man kommit under kursens gång. Jag höll en kort presentation (ppt) och hade sedan ett litet minimingel där jag berättade om teniker och tavlorna som jag gjort. Jag frågade hur de upplevde dem och några tyckte att de var väldigt mörka. Mörk as in känsla och inte ljus. Det slog mig då att jag inte tänkt på att de var så mörka som de faktiskt är. De är ganska hemska. Jo lite hemska vill jag ju att de skulle vara, men.. Man gör ju genast en självanalys och kom fram till ett och ett annat. Dom skrattade åt att jag förvarade mina tavlor i lakan med de 101 dalmatinerna på. Inte något jag heller reflekterat över. Skulle vara riktigt intressant att få en bildanalys eller blir bedömd av en konstkritiker. Imorgon ska jag försöka fota de som är klara och maila runt till gallerier för utställning. Ser fram emot att få visa det jag gjort. Utlämnande men kul. Mina mörka bebisar.